Lastingmoments

I måndags tog jag på mig en fin klänning och gick in genom en anonym, svart dörr. En sådan som inte ser ut att vara mycket för världen och som är lätt att bara gå förbi, men när man väl uppmärksammat den och går in öppnar sig en helt ny värld. Det var nämligen välkomstfest på en VIP-klubb med trägolv, ljusslingor längst träden och himlen med stjärnorna som tak. Otroligt mysigt ställe!



Resten av veckan har varit lite som i ett töcken. Dagar och nätter har spelats upp som i ultrarapid medan både Emma och jag legat hemma sjuka. I början försökte jag göra motstånd. Jag gick på en föreläsning i hälsopsykologi, följde med på konstmuseum och till House of Terror där det finns utställningar och material från andra världskriget. Men jag orkade inte hela vägen och fick inse mina begränsningar. Det liksom sög. Ungefär som när ett 8-bitars nintendo börjar blinka precis på sista Zelda-bossen. Så jag sket i veckans föreläsningar, i plastglasöl, svettiga människor och rökiga rum och stannade hemma för att kurera mig istället. Jag har till exempel tagit del av Emmas hälsokurer. Lök och paprikapulver och apelsiner. Och så har vi druckit en massa te, ätit färsk frukt, tittat på ett flertal filmer och fyllt lungorna med frisk luft på Margaret Island. Ön ligger i Donau inte så långt från där vi bor och är lite som en gigantisk park, med sköldpaddor som simmar i vattnet och ekorrar som hoppar mellan träden.

Idag är det lördag. Vi har fortfarande inget internet i lägenheten och jag är fortfarande ordentligt förkyld. Tiden måste stå still här i Budapest.