Lastingmoments

Den sista tiden i Budapest bestod först av intensivt pluggande. Jag lyckades klara alla kurser, fylla i alla dessa blanketter och fixa med allt det praktiska inför hemfärden. Vissa kurser var skrattretande enkla. Andra kurser krävde betydligt mer energi än vad de gav utdelning i poäng och jag bosatte mig framför dator och anteckningsblock i flera dagar för att ha en chans. Över huvud taget kan jag tycka att nivån på kurserna jag läste var väldigt ojämn.

Det har stått still här bra länge nu. Har hänt så himla mycket samtidigt som det inte hänt egentligen något. Tänkte i alla fall visa lite av vad tomten kommit med till mig:

'

Det har varit en lugn vecka. Jag har gått på föreläsningar som handlat om t.ex. bystander effect, om kognitiv beteendeterapi och om tvillingstudier. Och så har jag fått se en 1,5 timme lång hypnos där personen genomförde en operation utan bedövning. Jag trodde inte mina egna ögon. Och så har vi varit på studiebesök på en intensivvårdsavdelning. Spännande! Sjukhuset låg på Buda-sidan och innan vi gick hem fick vi klättra ut genom ett fönster på översta våningen och ut på ett tak. Där hade man en fin utsikt över hela staden :)

Jag har promenerat en hel del också. Främst i stadsparken för den är så himla fin. I parken finns ett slott t.ex. där den gotiska delen av slottet mer eller mindre är en kopia av Hunyad Castle i Transylvania. Så här fint är det:










På slottsgården finns denna staty. Anonymus heter den och föreställer den okända författare som skrev Ungerns första krönika på 1200-talet:



I parken finns ockå världens största timglas. Det tar ett helt år för sanden att rinna igenom. Varje nyårsafton vid midnatt ska sanden ha runnit igenom och det 60 ton tunga timglaset vänds. vändingen sker manuellt och det krävs fyra man och 45 minuter att vända timglaset. Men av sanden att döma verkar det inte ha funkat som det skulle i år, med tanke på att det är slutet av oktober men ändå så mycket sand kvar högst upp.

Dagarna går framåt med stora kliv. Sen sist har jag t.ex. solat i cityparken och simmat runt bland 18 olika termalbad och bassänger tillsammans med Emma, Markus och Andreas. Baden innehåller olika typer av mineraler och ska fungera helande för sjukdomar, leder och muskler.

På kvällen gjorde vi sedan fläskfilé med pommes och rödvinssås hos oss, drack vin på vår 17 kvadratmeter stora balkong, gjorde spotify-playlistor och åt snacks. Mycket fin kväll!



Jag har också fikat på det där godisstället med en svensk tjej som heter Johanna. Det vi åt var sött både utseendemässigt och smakmässigt:



Jag har gått på min första kurs i ungerska också. Ungerska kan vara världens svåraste språk. De har 44 bokstäver i alfabetet och det ser ungefär ut som att någon gått lös helt random på tangentbordet. Se själva:

Először a fejlesztők kapnak hozzáférést, a felhasználók oldalai a következő hetekben alakulnak át.

På lektionen fick jag otrevliga flashbacks från språklektionerna i grundskolan. Blicken nerborrad i bänken för att slippa vara den som måste uttala svåra ord och meningar inför en hel klass. När jag till slut inte kommer undan längre hoppar hjärtat högt och blodet fryser till is och jag tänker ”säg inte fel, säg inte fel”. Men det blir fel, för det blir det alltid när man är nybörjare på något, och hjärtat faller fritt för att sedan sippra ut i hälarna. Det är plågsamt det där med språk.

Idag sa jag till Emma ''Kasta inte den mögliga frukten. Jag vill ha den''. Jag fick en undrande blick. Har Victoria blivit knäpp(are)? Jadå. Medan Emma begett sig ut för att klubbdansa bland söta människor, vibrationer och förhoppningar har jag istället stannat kvar med den ruttna frukten. Och så min trogne följeslagare Carl Canon, ett stativ och en fjärrutlösare. Jag har nämligen länge velat använda en halvdöd frukt som textur till en av mina gamla bilder. Jag har lite finslip kvar att göra men så här ser det ut i mitt photoshop-fönster just nu.

I måndags tog jag på mig en fin klänning och gick in genom en anonym, svart dörr. En sådan som inte ser ut att vara mycket för världen och som är lätt att bara gå förbi, men när man väl uppmärksammat den och går in öppnar sig en helt ny värld. Det var nämligen välkomstfest på en VIP-klubb med trägolv, ljusslingor längst träden och himlen med stjärnorna som tak. Otroligt mysigt ställe!



Resten av veckan har varit lite som i ett töcken. Dagar och nätter har spelats upp som i ultrarapid medan både Emma och jag legat hemma sjuka. I början försökte jag göra motstånd. Jag gick på en föreläsning i hälsopsykologi, följde med på konstmuseum och till House of Terror där det finns utställningar och material från andra världskriget. Men jag orkade inte hela vägen och fick inse mina begränsningar. Det liksom sög. Ungefär som när ett 8-bitars nintendo börjar blinka precis på sista Zelda-bossen. Så jag sket i veckans föreläsningar, i plastglasöl, svettiga människor och rökiga rum och stannade hemma för att kurera mig istället. Jag har till exempel tagit del av Emmas hälsokurer. Lök och paprikapulver och apelsiner. Och så har vi druckit en massa te, ätit färsk frukt, tittat på ett flertal filmer och fyllt lungorna med frisk luft på Margaret Island. Ön ligger i Donau inte så långt från där vi bor och är lite som en gigantisk park, med sköldpaddor som simmar i vattnet och ekorrar som hoppar mellan träden.

Idag är det lördag. Vi har fortfarande inget internet i lägenheten och jag är fortfarande ordentligt förkyld. Tiden måste stå still här i Budapest.

Just nu lever jag i en Budapest-bubbla. Internet skulle ta upp till tio dagar att starta och kommunikationen med omvärlden är bristfällig. Medan Sverige vandrar vidare utan mig gör jag Budapest. Jag dricker drinkar för en tjugolapp styck på barer och pubar och i en studentidrottshall, åker tunnelbana, spårvagnar och bussar för 120kr i månaden, möter nya människor varje dag, äter på restauranger eller famlar omkring i mataffärer bland livsmedel jag inte känner igen. Ibland sitter jag i skolan, men det är så stora brister i kommunikation och organisation att ingenting den här veckan egentligen lett fram till något nytt. Våra kurser börjar på måndag, men vi har inte kunnat registrera oss på några, datasystem har legat nere, bibliotekssystem likaså, vi vet inga scheman, inga kursplaner, inga tider, inga klassrum och vår koordinator kan ibland välja att inte dyka upp alls och svarar på mail lite när on känner för det. Allt rörande skolan är som en enda kaosartad bisvärm där allt går i cirklar istället för från A till B. Men det gör mig inget. För livet är bra nu. Emma och jag åker till IKEA och handlar sängkläder och tallrikar och värmeljus som luktar kaffe. Vi pysslar med lägenheten för att göra den till vår egen och jag tänker att jag anpassat mig till livet här rätt bra nu. Jag börjar veta vilken fot som är höger och vilken som är vänster och tar till och med några danssteg ibland. Budapest börjar mer och mer ta formen av ett hem.

Här är lite bilder från skolans bibliotek. Att gå in dit är lite som att gå in i en Harry Potter-film.

Den här bloggen är inte riktigt startad än. Just nu är den under uppbyggnad och den kommer att sparkas igång sådär lagom till att utlandsstudierna sätter igång på allvar. Håll till godo, för snart kommer den krylla av liv!